Wieviel Globalisierung verträgt der Mensch?

Apropå Rüdiger Safranskis bok om hur mycket globalisering människan pallar med

Recension/kommentar i Sveriges Radios Obs

Presidenter och företagsledare vill ha mer av den, och deras motståndare är oftast inte emot saken i sig utan snarare sorten – de önskar en annan typ, som kommer underifrån. Men oavsett vilket: hur mycket globalisering tål egentligen människan? Den tyske filosofen Rüdiger Safranski menar att vi behöver ett mentalt immunförsvar för att klara oss i världen idag.

Hur många gånger pallar man med att se undersökningen av Saddam Husseins munhåla i närbild? Vad har jag egentligen med den att göra? Och ändå sitter jag för mig själv framför teven och tittar på den gång efter gång, och hinner börja känna mig bekant med den. Min egen mun har jag aldrig kikat in i så där. Förvirrande.
"Hur mycket globalisering pallar människan med?", fritt översatt, är just det som Rüdiger Safranski frågar, och det visar sig att han då inte tänker på WTO, skuldfällor, eller jordens uppvärmning, som filosof har han tack och lov inte mycket förstånd på sådant, och låter därför läsaren slippa svårgenomskådade siffror som påstås bevisa det ena eller det andra. Det är mera Saddam Husseins mun och liknande som kommer för mig när jag läser boken, och som skulle kunnat vara exempel i den, liksom Leszek Miller, den polske premiärministern, inte för hans onda rygg, men för att hans insats häromdagen blir en illustration till bokens viktigaste budskap. Om denne man, Miller, som fick en stor del av skulden för sammanbrottet i EU:s stora traktatförhandling, sade man att han bromsade något större och viktigare, att han satte sig på tvären – när han inte ställde upp på att ge bort sitt lands inflytande. D.v.s., han handlade inte från en tänkt gemensam alleuropeisk utgångspunkt, från ett överordnat projekt som måste fram till varje pris, eller för den delen från Tysklands eller Frankrikes utgångspunkt. Den polske premiärministern gjorde det som var rimligt utifrån sina egna och sin stats utgångspunkter.
Att hålla huvudet kallt och förmå att inom givna gränser ändå utgå från sina egna utgångspunkter verkar på något vis ovanligt, så ovanligt att vi nästan hajar till när någon gör det, som Polens premiärminister. Om någon med självklarhet utgår från sig själv, och vi reagerar med att tycka att det är konstigt och udda, då har vi råkat in i en förvirring. Men: den förvirringen har blivit ett normaltillstånd, menar Safranski.
Inför en utveckling som kan se ut som en oändlig snårskog av självgående information från överallt och möjliga vägar till överallt, kan man reagera med förfäran och börja söka sig bakåt, leta längs de hopsnärjda utvecklingstrådarna efter punkten där det gick snett, där den felaktiga vägen beträddes, för att börja om och ställa utvecklingen till rätta. Eller man kan kan reagera med eufori och försöka hitta de snabbaste vägarna framåt, utan att blicka bakåt ens ett ögonblick. Båda är enligt Safranski vägar till än mer förvirring. Slå dig ner, säger han, på platsen och tidpunkten för förvirringen, bekymra dig inte om utvecklingens eventuella ursprung eller storartade mål – röj ut en glänta runt dig själv, mitt i den här snårskogen, d.v.s. en utgångspunkt från där du själv råkade befinna dig. Där kan du lugnt sätta dig, menar Safranski, och ändå vara med i utvecklingen. Historien är inget "tåg" som man kan missa. Historien är alltid, i varje ögonblick, i varje nu, framme – eller färdig att börja. Den historiska utvecklingen är en mängd enskilda viljor som korsas, med ständiga och oändliga avgångar. Men i den naiva skräcken för att missa någonting, missa den verkliga avgången, i den skräcken växer idealet om den totala nåbarheten fram, där du ska vara beredd på alla avgångar – och kanske just därför missa din egen.
Om vi inte bara vill överleva, utan vill få något vettigt gjort också, kan vi inte vara öppna för allt hela tiden. Safranski uttrycker det som att vi behöver ett "immunskydd", inte bara för kroppen, utan också för psyket. Kanske vore det en av skolans viktigaste uppgifter, funderar jag vidare, där den nu försöker anpassa sig, och likna snårskogen så mycket som möjligt, "följa med", enligt föreställningen om att göra sig rörlig och lättviktig, ständigt öppen för impulser.
Individen växer inte genom att ha ständig tillgång till all världens strömmar och senaste impulser, utan genom att bygga en egen idé om livets gestaltning, med vars hjälp man kan sortera, bedöma och förstå. Uppnåendet av en sådan förmåga kallade man förr i tiden "bildning". Och, menar Safranski, det är just genom en egen bildning, en egen stadig plattform, som det går att upprätta en vettig förbindelse mellan sig själv och det större sammanhanget.
Förvirringen i förhållandet till det globala har kunnat uppstå därför att vi tekniskt kan förbinda oss med alla punkter ända ute vid alla yttersta kända gränser – men samtidigt har kvar en föreställning om det totala, alltomspännande och globala, som uppstod i ett sammanhang där det var betryggande oåtkomligt. "Gud", förstås, det äldsta namnet på det, per definition oåtkomlig och outgrundlig. Men kanske framförallt det som nästan mer än "Gud" är ett närvarande begrepp för oss idag (i alla fall i Västerlandet), nämligen Mänskligheten: vår föreställning om den stora samlade Mänskligheten dyker upp på 1700-talet bland entusiastiska filosofer i små isolerade tyska universitetsstäder, som mötte samma högst 25 ansikten varje dag tills de dog. De hade alltså inga problem med att behöva dra gränserna själva.
Entusiasmen, då som nu, blir desto starkare inför det som man egentligen inte har några praktiska möjligheter att konfronteras med eller behärska, men som människan har så svårt att låta bli att tänka på och önska sig: Världsfred, Mänsklighet, Arbetare i alla länder, Marknader i alla länder. Det går att få en inte så liten uppslutning för ett krig som förs bara på grundlaget att det är rättfärdigt och i mänsklighetens namn, och för uppfattningen att vi nu nått så långt att vi kan hoppa över tråkigt snusförnuft och begränsningar. Men i längden leder det ut på samma hala is som andra revolutionära tilltag för en god sak – det märker man, när det dyker upp flera och oväntade konsekvenser, än bara en enda utvald favoritkonsekvens i godhetens och mänsklighetens namn.
Gränslösheten och de totala anspråken leder alltid till att man till slut upplever en eller annan form av sammanbrott, om det så är den enskilde som inte kan skilja på sina egen utgångspunkt och företagets eller omgivningens, eller om det är supermakten som kallar sina anspråk för mänsklighetens, eller om det är de församlade i den stora unionen som inte vill förlora tid på ens rimliga intresseskillnader. Det är därför vi behöver gränser, menar Safranski, inte för att stänga in oss, utan för att klara oss därute.

JESPER MEIJLING

Rüdiger Safranski: ”Wieviel Globalisierung verträgt der Mensch?” (Carl Hanser Verlag 2003)